Drev grodfarm på Östermalm

Grodlår betraktas av många som en delikatess, och de importerades före kriget förpackade i plåtburkar. Men burk är burk, menade en direktör och undrade varför man inte skulle kunna sälja svenska grodlår. I Sverige finns som bekant många grodor, men ingen sort som passar som människoföda. Därför gjordes en beställning på några hundra franska grodor.

Många beställningar

Det kom snart till allmänhetens kännedom att Arvid Nordquist sålde grodlår, beställningarna strömmade in och man skickade efter fler grodor från Frankrike.
Föreståndare för farmen var Karl Olsson som också skötte slakten. När han avlivat grodorna enligt konstens regler, givetvis på ett barmhärtigt sätt, skildes låren från bålen och flåddes sedan. Därefter skickades de genast till beställarna. Naturligtvis blev grodfarmen ett stort samtalsämne i vida kretsar, och långt ifrån alla uppskattade dess existens.

Många myter om farmen

Dessutom frodades myter kring arbetet på farmen. Bland annat ringde Djurskyddsföreningen upp direktören och menade att man genast måste sluta med oskicket att rycka av låren från levande grodor som sedan fick ligga och sprattla tills nya ben hade växt ut och det var dags för en ny ”ryckning”. Detta var naturligtvis helt fel!

Grodorna var lätta att sköta. Men när deras skötare gått hem för kvällen började de kväka högljutt, med följden att halva kvarteret hölls vaket. Grodorna avslutade inte konserten förrän Karl Olsson kom tillbaka till jobbet på morgonen.

Grodfarmen gick i graven samtidigt som kriget bröt ut och en importspärr infördes. Det har aldrig varit aktuellt att starta en ny.

Författare
Eva Häggmark