Under jullovet 1923 arbetade Bengt Nordquist för första gången i butiken. Så här berättade han senare om sina upplevelser:
Dörren till chefsrummet var alltid öppen, där lyste en grön liten lampa ovanför skrivbordets röda mahogny, de svarta läderfåtöljerna värmde sig i skenet från brasan i kakelugnen. Endast pennors raspande skar den tysta friden på det gamla kontoret, dit skrivmaskinen ännu hade många år kvar – alla talade så lågt med små bokstäver. Ibland fick man kuta ut på lagret, som vimlade av fat från Spanien på den övre entresolen. Allvarliga män stod tysta och intensiva och sorterade med snabba händer Calville och franska Comice... Längst ner i valven under Karlavägen, där i min barndom de gamla vindrängarna tappat vin, dvaldes vinäger, sardiner från Rödel samt herr Gode, som med yttersta noggrannhet pietetsfullt klistrade blanka fina etiketter på stora svarta flaskor med olja av olive.
På dagarna var butiken alltid full. Stora feta herrar i kolossala hattar, rosiga kinder och raka ryggar skredo värdigt omkring, medan stiliga expediter voro artigheten personifierade. Tanter i pälsar sutto som klängrosor utmed diskarna och nickade nådigt när slaven skrev order på gåslever, tryffel eller sill. Somliga hade en mamsell med sig, som respektfullt stod några meter bakom. Det var liv och rörelse och telefonerna ringde. Jag var fascinerad av en av herrarna, som lät som en hackspett, när han rullade på r:en och röt Arrrvid Norrrdquist i telefon.
Den vithåriga lagerchefen Svensson skred genom lokalerna med en hel schweizerost på högkant på axeln, chaufförer och expediter bråkade alltid vid den stora dörren mot Karlavägen, vilken somliga ville ha öppen och somliga stängd. Utanför väntade trehjuliga bilar, hästar tuggade havre och sölade ned så förbålt, medan stora släden drogs av någon till Villastaden i gaslyktornas fladdrande sken.